Jag har mått ganska så dåligt några dagar nu. Känt mig nere, trött och tömd på energi. Tyvärr varit lite förbannad också på en del människor som jag trott skulle finnas som stöd för mig men som tydligen inte alls är intresserade av det utan endast vill vara med mig då de själva behöver stöd eller då man är glad. Drömmer mardrömmar, haft lite svårt att äta och varit allmänt off. Tyvärr fick jag riktigt dåliga nyheter idag också men jag skriver inte mer än så än eftersom jag & Sofffie ska prata om det och hoppas att vi kan lösa det hela på något sätt. Det gäller inte oss. Men någon vi båda bryr oss om väldigt mycket. Någon vi älskar. Känns som om jag gråtit hur mycket som helst men det är rätt skönt att få gråta ändå. Är man ledsen, arg, frustrerad och ... bara vill gråta så ska man gråta. Punkt. Druckit hinkvis med te (typ?), lyssnat på musik (både peppande och sorgsen), glott på TV, petat i mig flingor och pratat en massa med min stackars sambo. Men idag hemma hos mina föräldrar kunde jag ändå äta riktigt bra. Jag mister alltid aptiten då jag är nere. Det är klart en nackdel särskilt nu då man har hund som vill vara ute mycket. Utan mat i kroppen så känns det som om man kommer svimma när som helst. Så har druckit vatten mycket också. Och petat i mig flingor. Men jag försöker se framåt, ljus i tunneln, solsken i mörkret. Har trots allt en hel del människor som stöttar mig enormt mycket. Bland annat min underbara klass som verkligen bryr sig och är toppen! Känns underbart att ha en så fantastisk klass. Så: kämpa, kämpa! Fjärilen gör sig redo för start... tre... två.. ett.. flyyyyg iväg mot stjärnor och rymd!